Vi skrattade så vi grät. Eller var det gråt som blev till skratt?

Min man skulle ha fyllt 45 år-om han hade levt. Kan man fira en död persons födelsedag? Är det vettigt att fira en död persons födelsedag? Är det att vårda minnet eller att klamra sig fast vid det förflutna? Jag har funderat och stött och blött frågan i mitt inre och kom fram till att jag måste ta ett beslut för att komma vidare. Jag säger till mig själv att det inte finns några perfekta beslut. Ibland måste man bara bestämma sig. Och förresten kan beslut säkert bli perfekta – ibland. Men det kan man bara avgöra efteråt.

Jag har alltså bestämt mig. Vi firar. Det blir samling vid graven. Jag har beställt en tub heliumgas och ska köpa ballonger på ICA Maxi. Vi ska skicka upp hälsningar till Björn med heliumfyllda ballonger. Vi har gjort det en gång förut. På Björns första födelsedag som död. Nu är det snart fyra år sedan han lämnade oss.

Först satt vi i vårt kök och skrev. Det var en stämning runt köksbordet som nästan gick att ta på. Sammanbitna satt vi, var och en för sig, ensamma och tillsammans. På kyrkogården höll vi sedan på att fylla ballong efter ballong, och att knyta fast våra hälsningar. Det tog en stund.

Sedan släppte vi alla ballongerna på en gång. Det var en mäktig känsla samtidigt som det vibrerade av sorg i bröstet på mig – och säkert på flera andra också.

Där stod vi med bakåtböjda nackar och stirrade upp i det blå och tänkte på pappa Björn, maken, sonen, brodern, gudsonen, vännen. När en ballong fastnade i ett träd blev det som en välkommen paus i ett skarpt läge. Vi kunde förenas i att fokusera på hur det skulle gå för ballongen. Återta kontrollen över känslorna som skenade. Sedan var det någon som andades in heliumgas. Det har en kortvarig effekt på rösten- man låter som Kalle Anka. Ofarligt och roligt. Vi skrattade så vi grät. Eller var det gråt som blev till skratt? Och vad är egentligen skillnaden mellan sorg och glädje? Är den verkligen så uppenbar och självklar? Sorgen, saknaden och ensamhetskänslorna å ena sidan och glädjen över att få ha varit med om dig å den andra? För vad är en förlust? Kan man verkligen förlora någon man varit med om?

Vi ska undersöka det – igen,

Birgitta Hellmark Lindgren, Uppsala

Reklamer

En kommentar om “Vi skrattade så vi grät. Eller var det gråt som blev till skratt?

  1. Det är ca. en månad sen du skrev på bloggen, men jag läser först nu det du skrivit. Blir berörd av det du skriver, och känner igen från egna erfarenheter att gränsen mellan gråt och skratt inte är så tydlig för mig. Efter en olycka jag var inblandad i i våras upplever jag att jag ofta får lyst til att gråta när jag är skrattar, och tvärt om.

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s